Lphant has got an enormous muscle fever caused by snow shovelling yesterday.

Så sant, så sant.

Under min bussresa hem från skolan igår kom jag på att jag behövde rekvisita för ett fotografiskt projekt. Jag kallar det 'Huh?' för jag har inget namn ännu.

Hur som helst. Jag behövde en docka. Jag visste exakt var denna docka befann sig - i min gamla lekstuga.

När jag kommit hem och gått ner för gången till min ytterdörr insåg jag att det var 70 cm högt med snö över hela gården. Jag skulle alltså behöva skotta - alternativt vada igenom den kalla snön för att ta mig till min docka.

Jag valde alternativ 1. Jag ville inte bli blöt om byxorna.

Jag greppade tag om skyffeln och började gräva. Det var tungt. Jag kunde inte minnas att snö kunde vara så tungt. Den såg ju så lätt ut, som florsocker. Men ack så lurad jag blev.

Efter en kvart var jag framme vid lekstugans dörr. Victory was mine.

Jag pustade ut samtidigt som jag gick tillbaka med skyffeln. Med bestämda steg gick jag målinriktad mot lekstugan. Öppnade dörren och fann där min lilla docka som låg och kved av kyla, men som sken upp när hon fick syn på mig. Det var ett magiskt ögonblick. Jag lyfte upp henne i min famn och ljuv pianomusik med starka inslag av violinler brast ut samtidigt som vi dansade runt i slow motion - tills jag insåg att jag växt sedan jag lekte i denna lekstuga, och slog huvudet i taket.

Jag lät dock inte detta bryta magin och mitt underbara humör, utan vi log tillsammans samtidigt som jag bar in henne till mitt hus.

Väl inne i värmen la jag henne på golvet och satte mig vid en skrubb och letade i en gammal plastpåse där jag fann ca tio grodor. Dom var fina. Jag hittade mycket nostalgi i denna påse, då den innehöll massor av gamla leksaker jag lekte med när jag var liten.
Jag saknar att vara liten. Man hade så bra fantasi då. Man hade liksom inga regler för vad som var rätt och fel. Man fick tro på vad man ville.

Jag hade en pojkdocka som hette Ponny.

Jag trodde att Narnia var på riktigt.
Jag började gråta när Sebbe misshandlade en liten så kallad baddocka framför mina ögon. Jag låg faktiskt vaken en natt på grund av denna upplevelse.
Jag trodde att penntroll fanns på riktigt. Någonstans...

Dockan jag bar in från lekstugan hette Dansa Min Docka. Och jag hade en docka som såg likadan ut, fast mycket mindre som hette Dansa Min Docka Två. Eller om det var Dansa Min Lilla Docka... ?

Jag gillar den tiden. Allt bara var. Det var så enkelt.
Bah. Här sitter jag och är nostalgisk som om jag vore 80+
Jag är ju trots allt inte ens 20 :O


(Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt...)


Juste! Jag har ont i ryggen, armarna med mera p.g.a att jag skottade. Aj.

xLouise