Ett år har gått. 

Jag tänker på dig, Jonas, lika mycket som jag tänker på dig varje dag. Kan inte förstå att det är över ett år sedan jag sist såg dig, levande.
Jag tänker på din familj, dina vänner och mig själv, hur verkligen ingen av oss förtjänade det här och hur jag så gärna skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka. Om det bara fanns något jag kunde göra.

Jag hoppas i alla fall att du är glad för min skull att jag trots allt lyckas vara så pass glad och positiv som jag är. Det betyder inte att jag inte saknar dig.
Från en början var det bara en mask jag tog på mig, en slags roll att spela för att ingen skulle se hur sårbar jag faktiskt är. Egentligen bryr mig inte, men det bara blev så. Nu vet jag faktiskt inte om jag är sann eller om jag fortfarande spelar den rollen. Den kanske har växt fast på mig. Inom mig.